Ridbanans bokstäver — A K E H C M B F och dressyrbanans mått

Kort svar: åtta bokstäver på den korta banan, tolv på den långa

På en dressyrbana som mäter 20 x 40 meter finns åtta bokstäver runt banan: A, K, E, H, C, M, B och F. På den längre banan, 20 x 60 meter, sitter tolv: A, K, V, E, S, H, C, M, R, B, P och F. A är kortsidan där ekipaget rider in, C är kortsidan där domarordföranden sitter.

Alla dressyrprogram rids på en av de två banorna, och vilken av dem som gäller framgår av programmet för klassen. Ett undantag finns inskrivet i samma moment: när tävlingen äger rum i ridhus avpassas banan på lämpligt sätt efter ridhusets mått.

Inne på banan finns dessutom punkter som har namn men aldrig märks ut: D, X och G på den korta banan, och D, L, X, I och G på den långa. X är banans mittpunkt. Att de saknas är inte slarv — Svenska Ridsportförbundets dressyrreglemente säger uttryckligen att medellinjen och punkterna D, L, X, I och G inte ska markeras.

Avstånden är bestämda i meter. På 20 x 40-banan är det 6 meter från hörnet till den första bokstaven på långsidan, sedan 14 meter till bokstaven mitt på, 14 meter till nästa och 6 meter fram till hörnet. På 20 x 60-banan är det 6 meter till den första bokstaven och därefter 12 meter mellan varje. A och C ligger mitt på kortsidorna, 10 meter från vardera hörnet.

20 x 40-banan — de åtta bokstäverna och avstånden mellan dem

Ställ dig vid A och titta in i banan. Det är här ekipaget rider in, rakt fram mot C på motsatta kortsidan.

På vänster långsida sitter, i den ordning barnet passerar dem: K närmast A, E mitt på långsidan och H närmast C. På höger långsida sitter F närmast A, B mitt på och M närmast C. Ett helt varv medurs från A blir alltså A, K, E, H, C, M, B, F — och tillbaka till A.

Måtten längs långsidan är 6, 14, 14 och 6 meter. Från hörnet till K är det 6 meter, från K till E 14, från E till H 14 och från H till nästa hörn 6. Samma sak på andra sidan med F, B och M. Lägger du ihop dem får du 40.

E och B ligger mitt emot varandra, mitt på var sin långsida. Linjen mellan dem delar banan i två lika stora halvor och går rakt genom X. Det är genom E och B som en ryttare hittar X, av skäl som blir tydliga längre ner.

På medellinjen — den tänkta linjen mellan A och C — ligger D i höjd med K och F, X i mitten och G i höjd med H och M.

20 x 60-banan — fyra bokstäver till, och tätare mellan dem

Den längre banan används i högre klasser. Den har samma kortsidor med A och C, samma E och B mitt på långsidorna och samma fyra hörnbokstäver K, H, M och F. Det som tillkommer är V, S, R och P.

På vänster långsida, räknat från A: K, V, E, S, H. På höger långsida: F, P, B, R, M. Hela varvet medurs blir A, K, V, E, S, H, C, M, R, B, P, F.

Avstånden är jämnare än på den korta banan. Det är 6 meter från hörnet till K och sedan 12 meter mellan varje bokstav hela vägen — K till V, V till E, E till S, S till H — och till sist 6 meter från H fram till hörnet. Sex plus fyra gånger tolv plus sex blir 60.

Medellinjen får två punkter till. D ligger i höjd med K och F, L i höjd med V och P, X i mitten, I i höjd med S och R och G i höjd med H och M.

Räkna på det en stund, för det är inte intuitivt: banan är femtio procent längre, men bokstäverna sitter tätare — 12 meter i stället för 14. Punkterna kommer alltså oftare samtidigt som varje varv tar längre tid. Det är en verklig omställning för en ryttare som har lärt sig sitt tidsschema på den korta banan.

Bokstäverna som aldrig märks ut

D, L, X, I och G är punkter, inte skyltar. Reglementet säger att de inte ska markeras, och det gäller även medellinjen som de ligger på. Det finns alltså ingenting på marken och ingenting på staketet som visar var de är.

Barnet hittar dem genom bokstäverna på sidorna. X ligger i höjd med E och B. D ligger i höjd med K och F, G i höjd med H och M. På den långa banan hittas L genom V och P, och I genom S och R.

Det förklarar varför inridningen tränas så oproportionerligt mycket. Att göra halt vid X betyder att stanna på en punkt som inte finns fysiskt, mitt i en rörelse, på väg rakt mot en domare, med ett program i huvudet. Ett barn som råkar stanna en meter före X har inte slarvat — hon har missat en osynlig punkt som skulle tas ut i farten, med två bokstäver på var sin sida som enda hjälp.

Varför just de här bokstäverna? Reglementet svarar inte

Reglementet är mycket noggrant med var bokstäverna ska sitta, hur höga de ska vara och hur de ska se ut. Det säger ingenting alls om varför det blev just A, K, E, H, C, M, B och F.

Lägg märke till att de inte följer alfabetet, att de inte kommer i någon ordning som går att räkna ut, och att de flesta av alfabetets bokstäver aldrig används på en dressyrbana.

Det cirkulerar förklaringar i stallgångar och på nätet — minnesramsor på tyska, historier om hovstall och kavalleri. Ingen av dem står i Svenska Ridsportförbundets reglemente, och vi återger dem inte som fakta här. Det ärliga svaret till ett barn som frågar är att bokstäverna är en ärvd överenskommelse som ridsporten har använt så länge att ingen längre behöver motivera den.

Vill du ändå ge henne något att hålla i: strukturen går att lära sig utan ramsa. A och C är kortsidorna, alltså inridningen och domaren. K, H, M och F är de fyra som sitter nära hörnen. E och B är de två som sitter mitt på. Sedan är det bara ordningen medurs från A som ska sitta: A, K, E, H, C, M, B, F.

Så ser banans staket ut — och var bokstäverna egentligen står

Bokstäverna sitter inte på staketet. De står utanför det, ungefär 50 centimeter utanför yttermarkeringen, och de ska vara synliga ovanför staketet. De ska vara mörka mot ljus bakgrund och minst 25 centimeter höga. Vid tävling inomhus får punkterna markeras på väggen.

Här finns en detalj som få föräldrar känner till, och som förklarar hur ryttaren faktiskt siktar: vid varje bokstav bör det finnas ett tydligt tvärstreck på själva staketet, till exempel svart tejp. Bokstaven talar om vilken punkt det är. Strecket är det man siktar på.

Själva staketet ska vara sammanhängande, ljust och cirka 30 centimeter högt, och banan mäts vid marken mellan staketens eller väggarnas innersidor. Rep och metall får inte användas, och konstruktionen ska vara sådan att hovar inte kan fastna. Staketdelen vid A — eller på annan plats som arrangören bestämt — ska vara cirka 2 meter bred och lätt att flytta, så att ekipagen kommer in och ut.

Reklamreglerna säger något om vad bokstäverna används till. Kortsidan vid M, C och H måste vara helt fri från reklam. Det ska vara minst tre meter fritt på vardera sidan om B och E, och en och en halv meter på vardera sidan om A. Det är precis de punkter en ryttare siktar mot och en domare tittar längs. Ingenting får konkurrera med dem.

Vad "vid E" faktiskt betyder — precisionsregeln

Vid E betyder inte i närheten av E. Reglementet definierar det: när en rörelse ska utföras på en bestämd punkt ska ryttarens axlar befinna sig i höjd med punkten när rörelsen påbörjas.

Ryttarens axlar. Inte hästens nos, inte hästens bakben. Skillnaden mellan att räkna på nosen och att räkna på axlarna är hela avståndet däremellan, och den syns från domarplatsen även när den är omöjlig att se snett bakifrån.

Axelregeln är huvudregeln, och den gäller varje rörelse som ska utföras på en bestämd punkt — oavsett var på banan den punkten ligger. Diagonalerna är undantaget: där ska övergången eller galoppombytet i stället ske när hästens framben når spåret vid den aktuella punkten.

Och så en formulering som är värd att ta med sig ut till staketet: reglementet ställer uttryckligen stora krav på ridning av rätta vägar, både när en rörelse utförs och under vägsträckorna mellan rörelserna. Sträckan mellan två bokstäver är inte en paus. Den bedöms också.

Ridvägarna mellan bokstäverna: hörn, volter och serpentiner

Bokstäverna är punkter. Det som händer mellan dem är vägar, och de har egna regler.

Hörnen är inte hörn. Reglementet definierar en hörnpassering som en del av en cirkelbåge, och bågen har två föreskrivna storlekar beroende på vilket tempo ekipaget rider i. En bana med räta vinklar rids alltså aldrig med räta vinklar — vad de två måtten är, och varför de skiljer sig åt, hör ihop med tempona i trav och galopp.

Volten är den ridväg de flesta föräldrar hör talas om först. Reglementet beskriver hur den ska ridas: hästen ska vara så mycket ställd i nacken och böjd i bålen åt vändningssidan att fram- och bakhovarna följer samma linje, och den ska röra sig mjukt och villigt på det böjda spåret med bibehållen takt. Däremot anger reglementet ingen storlek på volten — hur stor cirkeln ska vara står i dressyrprogrammet, tillsammans med var den ska börja.

Serpentinen är den ridväg som avslöjar mest om ett ekipage. Ryttaren ska rida lika stora halvcirklar förbundna med raka linjer. Halvcirklarna ska tangera långsidorna, och vid passerandet av medellinjen ska hästen vara parallell med kortsidorna. Serpentinen påbörjas vid eller strax efter kortsidans mitt och avslutas strax före eller vid motsatta kortsidans mitt. Antalet bågar avgör hur stora halvcirklarna blir och hur långa de raka bitarna mellan dem är.

En sista regel som är lätt att missa när man tittar: vid direkt övergång från ett böjt spår till ett annat åt motsatt håll ska hästen rakriktas ett kort ögonblick i samband med övergången. Det är den där nästan omärkliga rätningen mitt i en serpentin som ridläraren pratar om.

Domaren sitter vid C — och det ändrar hur banan känns

Domarordföranden placeras alltid vid C, i medellinjens förlängning. Det betyder att barnet rider rakt mot domaren under hela inridningen, och att programmets första rörelse är den som ses rakt framifrån.

Antalet domare ska vara en, två, tre eller fem. När två dömer placeras den andra om möjligt på långsidan vid E eller B. När tre dömer placeras de övriga om möjligt vid E och M eller vid H och B. Vid fem domare sitter de övriga vid E, H, M och B. Domarna bör sitta tre till fem meter från tävlingsbanan.

Det förklarar något som ser konstigt ut från läktaren: samma rörelse kan få olika betyg av olika domare utan att någon har fel. En domare vid C ser om ekipaget är rakt. En domare vid E ser hästen från sidan och ser takten. De tittar på samma rörelse ur vinklar som visar olika saker.

Betygssättningen har dessutom en exakt start och ett exakt slut. Ritten börjar när ryttaren efter startsignal rider in på medellinjen vid A, och den avslutas med den avslutande halten och hälsningen. Utridningen sker vid A eller på plats som arrangören anvisat. Före inridningen vid A och efter den avslutande hälsningen får bara sådant som reglementet uttryckligen räknar upp påverka betygssättningen.

När barnet rider fel väg

Det händer, och det händer oftare i början än senare. Reglementet har en färdig procedur för det.

I samtliga dressyrklasser utom kür ska domarordföranden avbryta ritten med signal från pipa eller klocka när ryttaren gör fel i programmet — vänder åt fel håll, glömmer en rörelse eller liknande. Ryttaren gör halt på den plats där ekipaget befinner sig och avvaktar instruktion. Anser sig ryttaren ha uppfattat situationen och inte behöva instruktion, får hon fortsätta på egen risk.

Avdraget i de svenska programmen är två poäng första gången och fyra poäng andra gången. Tredje felridningen leder till uteslutning ur klassen.

Två nyanser är värda att känna till, för de mildrar bilden. Domarordföranden bör i vissa fall inte avbryta ritten — reglementet ger som exempel att en övergång från ökad trav till samlad trav utförs vid V i stället för vid K, eller att en vändning på bakdelen utförs vid S i stället för vid E. Ritten löper alltså vidare och felet noteras. Och om ett fel begås i en rörelse som ska utföras åt båda håll utan att ritten avbrutits första gången, belastas ekipaget bara med en felridning, inte två.

Det viktigaste för dig att förstå är vad klockan faktiskt är. Den är inte en bestraffning i sig. Den är någon som har sett att barnet tappat bort sig och som stoppar innan det växer. Ett barn som rider fel en gång i sitt första program tappar två poäng. Det är litet, det är mätbart, och det är över — och resten av tävlingsdagens ordning fortsätter precis som förut.

Bokstäverna är en karta även för den som inte ser dem

Reglementets ord för spåret längs sargen är fyrkantsspåret, och det finns en bestämmelse som säger mer om bokstävernas funktion än något annat i hela kapitlet.

I paraklasserna får synsvaga ryttare rida med hjälp av ropare — en eller flera personer som är placerade på banan och markerar varje bokstav genom att ropa den så snart den är aktuell för ryttaren. Är det flera ropare ska de stå två meter innanför fyrkantsspåret. Ryttaren får dessutom rida ett varv runt fyrkantsspåret och snett igenom före start, för att lyssna av var rösterna finns.

Tänk på vad det innebär. Hela banan går att förmedla med röst, för bokstäverna är inte dekoration och inte ens främst skyltar. De är ett koordinatsystem, och ett koordinatsystem fungerar lika bra uppläst som avläst.

Kunskapen är till för att lyssna med

Du kan banan nu, bättre än de flesta som står bredvid dig. Frågan är vad du gör med det.

Gränsen mellan att förstå och att bedöma går ovanligt tydligt just här. Var det vid E eller efter E är en bedömning — och du står dessutom fel för att kunna göra den, eftersom precisionen mäts mot ryttarens axlar från domarplatsen.

Vår erfarenhet från stallgången: barn lär sig bokstäverna långt innan de förstår varför de sitter där, och de lär sig dem i ordning runt banan, aldrig som en lista. Fråga ett barn vad som kommer efter H och hon svarar direkt. Fråga vilka åtta bokstäver som finns och hon måste rida varvet i huvudet först.

Behåll därför bokstäverna för dig själv. De är inte till för att du ska kunna säga något klokt efteråt — de är till för att hon ska slippa förklara. Kommer hon ut och säger att hon tappade övergången vid B ska hon möta någon som redan vet var B är, och som därför bara behöver fråga vad som hände sedan. Barnet bär sin egen ritt. Du är den som var där.

Vanliga frågor

LÄS VIDARE