Ridskor med klack och säkerhetsstigbyglar — så fastnar inte foten

Kort svar: klack på skon, rätt mått på stigbygeln

Skon ska ha klack. Kravet är i sig okomplicerat: enligt Svenska Ridsportförbundet ska ridskon ha klack för att hindra foten att glida framåt i stigbygeln och riskera att fastna. Det gäller från första lektionen, inte från första tävlingen.

Men klacken ensam räcker inte. Samma förbund skriver i nästa mening att grova ridskor och stövlar med breda sulor kan fastna i stigbygeln, och i säkerhetsanvisningarna Säker med häst preciseras hur sulan i stället bör se ut: tunnare, normalt räfflad och av normal bredd. Skon behöver alltså både en klack som spärrar och en sula som släpper.

Skon behöver dessutom klara ett tredje villkor som sällan nämns tillsammans med de två första: ingen snörning som kan fastna i sadeln vid ett fall. Klack, sula, snörning – det är de tre sakerna som avgör hur skon uppför sig i stigbygeln.

Den fjärde faktorn sitter inte på barnet alls, utan på sadeln. Säker med häst anger att det mest väsentliga är att stigbyglarna har rätt storlek, det vill säga att stigbygelplattans innermått är cirka två centimeter större än skosulans bredaste del med foten rätt placerad i stigbygeln. Det är det mått ni mäter när ni köper eller väljer bygel.

Till skillnad från hjälmens säkerhetsnorm och skyddsvästens nivå finns ingen märkning att leta efter i en ridsko eller en stigbygel. Det finns helt enkelt ingen etikett att läsa här – och därför får måtten bära desto mer.

Vad klacken faktiskt gör

Foten vilar i stigbygeln med trampdynan, inte med hela sulan. Finns ingen spärr glider foten framåt varje gång barnet trampar ifrån, och till slut ligger stigbygeln kring vristen i stället för under trampdynan. Så länge barnet sitter kvar är det mest obekvämt. Blir det en avramling är det något annat.

Ridsportförbundets ridskolebroschyr säger det rakt ut: stövlar eller skor med klack förhindrar att du glider igenom stigbygeln med hälen och fastnar. Det är alltså inte foten i sig som är problemet, utan hälen som passerar igenom och gör bygeln till en ögla runt fotleden. Ett barn som ramlar av med foten kvar i stigbygeln hamnar bredvid en häst som fortfarande rör sig.

Klacken är den enkla mekaniska spärren mot det. Den behöver inte vara hög eller snygg, den behöver bara finnas och sitta där en klack sitter. Förbundet lägger till att ridstövlar ger bäst skydd för både fötter och ben, och rekommenderar ridstövlar eller ridskor med klack och skyddshätta.

Skyddshättan sitter i skon av ett helt annat skäl än klacken, och de två är värda att hålla isär. Den skyddar tårna mot att bli trampade på. Klacken hindrar foten från att gå igenom stigbygeln. En sko kan ha det ena utan det andra – och förbundet skiljer faktiskt på situationerna: för arbete och hästskötsel i stallet rekommenderas grövre skor, eventuellt med stålhätta, alltså raka motsatsen till den grovlek som rekommenderas i sadeln.

Villkoret om snörningen står i säkerhetsanvisningarna i samma stycke som meningen om sulan: undvik kängor eller stövlar med snörning, som kan fastna i sadeln om du faller av från hästen. Det är alltså inte bara sulan som avgör om ett par kängor duger till ridning – det är också hur de knyts.

Den grova sulan är den andra faran — och den kommer hemifrån

Här gör välmenande föräldrar samma fel nästan varje höst, och rådet som ledde dit lät helt rimligt: ta kängorna, de har ju klack.

Kängor är inte fel i sig – Ridsportförbundet skriver uttryckligen ridstövlar eller ridkängor med klack. Skiljelinjen går inte mellan känga och stövel, utan mellan en känga byggd för ridning och en känga byggd för något annat.

Problemet är att en riktigt kraftig terrängkänga är byggd för fäste. Sulan är bred, den har djup profil och den är ofta bredare än ovanlädret. Precis de egenskaperna gör att den greppar i stigbygeln i stället för att släppa den. Ridsportförbundets ridskolebroschyr gör samma reservation om stallskorna: stallskor med ståltåhätta skyddar tårna, men bör inte vara för grova om du ska rida med dem, för då kan de fastna i stigbygeln.

Faran byter alltså riktning. Utan klack passerar hälen igenom bygeln; med för grov sula kilar skon fast mellan bygelns sidor. Två helt olika egenskaper hos skon, samma resultat i sadeln – och därför går frågan inte att lösa med ett enda kriterium.

Det praktiska provet är enkelt nog att göra i hallen innan ni åker. Ställ skon på ett plant underlag och titta på den framifrån: sticker sulan ut i sidled utanför ovanlädret, är den byggd för fäste och inte för stigbygel. Titta sedan på klacken från sidan – är övergången mellan sula och klack en jämn ramp, finns ingen spärr, hur mycket profil sulan än har. Titta till sist på snörningen, om skon har någon, och på hur långa ändarna blir när den knyts.

Vinterkängor hör till den kategori som oftast faller på flera av punkterna samtidigt. De är dessutom det som står närmast dörren i november, vilket är precis när frågan brukar bli aktuell.

De två centimetrarna: så mäter ni stigbygeln

Det här är den mest konkreta anvisningen som finns i frågan, och den kommer direkt från Ridsportförbundets säkerhetsanvisningar. Stigbygelplattans innermått ska vara cirka två centimeter större än skosulans bredaste del, med foten rätt placerad i stigbygeln.

Marginalen har två motstridiga uppgifter, och det är därför den är angiven som ett ungefärligt riktvärde snarare än ett minimum. Är luckan för liten riskerar skon att kila fast mellan bygelns sidor vid ett fall. Är den för stor kan hela foten glida igenom, och då är vi tillbaka i det klacken skulle förhindra.

Mät skosulans bredaste del med en linjal, tvärs över skon där den är bredast – på de flesta barnskor är det strax bakom tårna. Lägg till två centimeter. Det är det innermått bygeln behöver, från insida till insida av bygelns grenar.

Säker med häst ger också en andra kontroll, i checklistan Kontroll innan ridning: att stigbyglarna är av lagom storlek, vilket beskrivs som att ett finger ska få plats på vardera sidan av stöveln när foten är i stigbygeln. Den görs i stallet, med barnets fot faktiskt på plats, och ersätter inte mätningen – den är en snabbkontroll på den utrustning ni redan sitter med.

Två saker gör att mätningen behöver göras om oftare än man tror. Den gäller den sko barnet faktiskt rider i, så ett skifte från jodhpursskor till stövlar ändrar förutsättningen. Och barn byter skostorlek betydligt oftare än stall byter stigbyglar.

På ridskolan äger ni sällan bygeln, och då är det inte ni som väljer den. Desto större skäl att komma med siffran färdig: mät skon hemma, och nämn måttet för ridläraren om barnet har ovanligt små eller ovanligt stora fötter för sin grupp. Många ridskolor har flera bygelstorlekar i sadelkammaren, och den som vet vilket mått som behövs får oftare rätt bygel än den som bara undrar.

Säkerhetsstigbyglar: rekommenderade, men aldrig säkerhetsklassade

Ridsportförbundet rekommenderar säkerhetsstigbyglar av rätt storlek som förhindrar att foten fastnar i stigbygeln vid fall. Så långt är beskedet tydligt. Läser man vidare i Säker med häst blir formuleringen märkbart mer försiktig: säkerhetsstigbyglar finns av olika konstruktion, dessa kan vara bra, och det mest väsentliga är att stigbyglarna har rätt storlek.

Kan vara bra. Förbundet garderar sig inte så här när det gäller hjälmar – där lyder beskeden ska och aldrig. Och det rangordnar uttryckligen: storleken är det mest väsentliga, inte konstruktionen.

Skälet till försiktigheten framgår av Tidningen Ridsports granskning av säkerhetsstigbyglar från oktober 2020. Till skillnad från ridhjälmar och skyddsvästar klassas stigbyglar inte som personlig skyddsutrustning – den kategorin styrs av EU-direktiv om tester och standarder, och stigbyglarna faller mellan stolarna. Helena Stigson, idrottsforskare på Folksam och ledamot i säkerhetsutskottet, konstaterar i artikeln att det finns brister i kraven på säkerhetsstigbyglar och i konsumentskyddet, och att man som köpare egentligen inte kan veta om produkten är säker. Hon förklarar också varför Folksam inte kan testa stigbyglar på det sätt som Folksam testat ridhjälmar: det finns ingen testmetod, och därmed inget sätt att visa att en bygel är bättre än en annan.

Att kraven saknas betyder däremot inte att marknaden är laglös, och den nyansen är värd att ta med. Helena Nilsson, utredare på Konsumentverkets enhet för produktsäkerhet, påpekar i samma artikel att produktsäkerhetslagen ändå kräver att produkten är säker även om en stigbygel räknas som en generell produkt, och att det tillverkaren säger att produkten ska vara till för måste stämma överens med hur den fungerar.

Det betyder alltså inte att säkerhetsstigbyglar är en dålig idé. Det betyder att ordet säkerhet i produktnamnet är tillverkarens beskrivning, inte en klassning som någon myndighet eller standard har prövat bygeln mot. Två byglar som båda kallas säkerhetsstigbyglar kan vara konstruerade på helt olika sätt.

Praktiskt betyder det att bygelns konstruktion är det enda i den här frågan ni inte kan kontrollera själva. Måttet kan ni mäta, sulan kan ni titta på, snörningen kan ni knyta upp. Vad som händer inuti en säkerhetsbygel vid ett fall får ni däremot ta tillverkaren på orden om – och det är skäl nog att inte låta den bygeln bli argumentet för att sänka kraven på det ni faktiskt kan kontrollera.

På tävling: vad reglementet kräver på fötterna

Skodonsreglerna står i grenens eget reglemente, inte i det gemensamma – samma uppdelning som gör västfrågan grenberoende. Den praktiska följden är att svaret på vad barnet ska ha på fötterna beror på om starten är en dressyr- eller en hoppklass.

Dressyr. TR II moment 210 räknar upp ridstövlar bland det ryttarens klädsel ska bestå av under ritten och vid prisutdelning. Momentets punkt 1.7 ger en lättnad: vid inbjudnings-, 0*-, 1*- och 2*-tävling får ridstövlar bytas ut mot ridskor eller jodhpursskor och stövelskaft eller shortchaps utan fransar. Lättnaden är alltså knuten till tävlingens nivå, och det är de nivåerna nästan alla barn tävlar på.

Hoppning. TR III moment 305 punkt 1.4 anger klädseln som ridstövlar eller jodhpursskor med shortchaps utan fransar. Här står inget stjärnvillkor alls i själva punkten. Reglementena stavar för övrigt ordet jodphursskor, medan butiker och tillverkare oftast skriver jodhpurs – det är samma sko.

Skillnaden mellan grenarna är värd att lägga på minnet: dressyren villkorar lättnaden till tävlingens nivå, hoppningen gör det inte. Stämmer beskedet för barnets hopptävling kan det ändå vara fel för dressyrstarten i höst – det gällde en annan gren.

Stigbyglarna har egna regler, och de skiljer sig också åt. TR II moment 211 punkt 1.2 säger att stigbyglar ska vara av traditionell ridsporttyp eller vara av säkerhetsmodell, och att ryttarens fot inte får helt eller delvis inneslutas i stigbygeln eller fästas vid stigbygeln, till exempel med magneter. Säkerhetsmodeller är alltså uttryckligen tillåtna i dressyr – men den typ som håller fast skon nämns lika uttryckligen som otillåten.

I hoppning står saken i TR III moment 306. Stigbygel och stigläder måste hänga fritt, fästa i stigbygelkrampan och på utsidan av sadelkåpan. Ryttaren får inte fästa någon del av sig själv till hästens utrustning, med undantag av den typ av skyddsväst samt stigbyglar som kräver en sådan fästanordning för att fungera på ett tillfredsställande sätt. Undantaget nämner alltså stigbyglar direkt.

Har ni en modell som på något sätt håller fast skon vid bygeln är det därför inget som avgörs på plats på tävlingsdagen. Slå upp den i grenens eget TR när utrustningen köps, inte när den första starten närmar sig – en bygel som visar sig otillåten är ett köp som ska göras om, och det gör man hellre i god tid. Momentnumren och lydelserna ovan är hämtade ur 2025 års utgåvor.

Vad ni köper, och i vilken ordning

Termin ett kräver ingen affär, förutsatt att något i skohyllan klarar de tre kontrollerna: klack, en sula som inte är bredare än ovanlädret, och ingen snörning som kan fastna i sadeln. Det klarar oftare ett par enkla skor med tydlig klack än ett par grova vinterkängor.

Nästa steg är nästan alltid jodhpursskor med shortchaps, inte långskaftade stövlar. Kombinationen kostar mindre, består av två delar som kan bytas var för sig när bara den ena blivit för liten, och räcker enligt reglementet för hoppning och för dressyr upp till 2*-tävling. För de allra flesta barn är det den enda fotbeklädnad de behöver på flera år.

Långskaftade ridstövlar blir en köpfråga först när dressyren går uppåt i stjärnor, eller när barnet självt vill ha dem. Det senare är ett fullt giltigt skäl – men då köper ni en önskan, inte ett skydd, och de två bör inte hamna i samma kolumn i familjens ridbudget.

Begagnat fungerar dessutom bra för skor och chaps, till skillnad från vad som gäller hjälmen. En sko har inget dolt skydd som kan vara förbrukat utan att synas. Klubbens bytesdag är därför ett utmärkt tillfälle att fylla skohyllan – och samma dag ett dåligt tillfälle att fylla hjälmhyllan.

Rutinerna som hör till stigbygeln

Två stallrutiner hör ihop med den här frågan, och båda står i Säker med häst. Barnet lär sig dem på ridskolan – men de är lätta att känna igen från sidan, och den som vet vad hon ser förstår varför de görs.

Så snart ryttaren suttit av ska stigbyglarna dras upp, eller läggas i kors framför sadeln. Skälet som förbundet anger handlar om hästen, inte om ryttaren: det hindrar hästen från att fastna i stigbygeln om den försöker klia sig med en bakhov eller slänger med huvudet mot sadeln.

Den andra gäller sadeln. Förbundet anger att stigläderkrampor i regel har en för hård fjäderbelastning, och att det därför är säkrare att ha dem nedfällda eller öppna. En krampa som är avsedd att släppa stiglädret vid ett fall gör inte det om den sitter för hårt.

I checklistan före ritten står ytterligare en detalj som går att kontrollera med ögat: att stigbygeln är utrustad med en fotplatta, för att försvåra att foten halkar ur den. Fotplattan arbetar alltså mot att foten lämnar bygeln i otid, medan klacken arbetar mot att den åker för långt in. Foten möter med andra ord två motstånd, ett från bygeln och ett från skon, och de drar åt var sitt håll.

Rutinerna lär barnet sig i stallet, och stigbygeln sitter för det mesta på ridskolans sadel. Av allt som avgör den här frågan är skon det ni säkrast har hemma – och samtidigt det som byts ut flera gånger under de år barnet rider på ridskola. Det är i skohyllan i hallen den här kontrollen hör hemma, inte i sadelkammaren.

Vanliga frågor

LÄS VIDARE